22/9 - a sea without a shore.
Det mesta i mitt liv är ganska bra just nu. Jag har ytterligare två förmiddagsveckor att se fram emot = två veckor med tid att leva efter jobbet. Jag rensar min garderob och håller min kalender uppdaterad. Om en vecka åker jag till Stockholm för en helg med finaste Erika och Sofia. I mitten av oktober står jag och lyssnar på Joshua Radin och återupplever fina minnen, och den första november får jag en helt fantastisk granne i porten mittemot. Jag hoppas på att få slippa gå på timmar och istället få en 70%-tjänst åtmintone året ut. Jag styr upp min hälsa med bättre mat och mer träning. Spenderar mindre pengar på fest och mer pengar på sparkontot. Om några veckor blir jag sambo med världens finaste lillkatt. Jag har, som du ser, mycket att se fram emot.
However, downsides still exist. Jag har mer eller mindre konstant kramp i magen och läkarna ber mig avvakta och fortsätta äta medicin och värktabletter. Det håller inte i längden och hjälper inte överdrivet mycket. Men jag lyssnar och gör som jag blir tillsagd, och hoppas på det bästa.
Överlag mår jag trots allt bra. Något saknas men jag tror att jag kan lyckas hålla ut genom höst och vinter.
13/9 - we succeed while y'all motherfuckers fail.
Jag har haft ett tonfisk-scenario igen. Har alltid trott att tonfisken skulle vara höjdpunkten av dumhet i hela mitt liv, men tydligen inte.
Patrik har köpt en iMac så vi skulle koppla ihop våra datorer idag. Länge satt vi och klurade på hur vi skulle gå till väga, utan nämnvärd framgång. Till slut hittade Patrik bluetooth-funktionen och började pilla med den, när plötsligt en telefon började ringa, varpå Patrik skrek "Jag lyckades!! Jag ringer till din dator!!! Svara då!!". Jag började febrilt leta efter någonting att svara på, på min dator. Hittade inget. Patrik skrek "MEN ISÅFALL RINGER JAG TILL DIN TELEFON!! SVARA!!!!". Jag känner inte alls igen ringsignalen och försöker förklara detta för Patrik, att det inte kan vara min telefon eftersom den har en annan ringsignal. Tills jag ser att min telefon ligger på bordet och lyser och vibrerar. Jag slänger mig efter telefonen och upptäcker tre saker.
1. Telefonen har på något sätt bytit ringsignal.
2. Displayen lyser rött istället för blått. (här börjar paniken smyga sig på)
3. På displayen står det "Sanna ringer".
Hjärtklappningen börjar. Jag får panik och skriker till Patrik att han har förstört min telefon och vill veta exakt vad han har gjort. Telefonen slutar ringa, jag kollar missade samtal och det senaste heter fortfarande "Sanna". Och under info står mitt eget telefonnummer. Jag får svårt att andas och förstår ingenting. Telefonen börjar ringa IGEN. Jag slänger telefonen på Patrik samtidigt som jag skriker "JAG RINGER TILL MIG SJÄLV!! JAG RINGER TILL MIG SJÄLV!!!" (logiken var inte min bästa vän idag). Patrik kastar tillbaka telefonen och skriker "MEN SVARA DÅ!!". Jag vägrar, vi fortsätter kasta telefonen mellan oss några gånger, samtidigt som vi skriker i panik till varandra. Till slut svarar jag och hör till min fasa att en annan röst svarar i andra änden. Jag slänger tillbaka telefonen till Patrik och panikskrattar av rädsla, tills det ringer EN GÅNG TILL. Vi är fortfarande HELT övertygade om att det är hans bluetooth som har fuckat upp min telefon och vet inte alls vad vi ska ta oss till. Hur kan jag ringa mig själv från min telefon till min telefon och samtidigt vara i andra änden? Till slut svarar Patrik och hör att det är Rebecca som är i andra änden, hon ber honom komma ner och öppna. Jag är fortfarande skräckslagen och kan inte sluta panikskratta. Några minuter senare kommer Patrik och Rebecca upp i lägenheten och det visar sig att jag och Rebecca har identiska telefoner och hon har tagit min telefon med sig när hon gick, och lämnat sin egen kvar. Alltså har hon ringt sin egen telefon (som har röd display och en annan ringsignal) från min telefon. Det var inte svårare än så.
8/9 - you know you're at the top when only heaven's right above.
"fyfan vad jag är glad att du är du och ingen annan."
den finaste komplimangen jag någonsin fått tror jag. nu släcker jag lampan och somnar med varmt hjärta. puss.
7/9 - i'll take it from here.
Näe, det gör ont igen och ondare hela tiden. Jag blev precis hemskjutsad från jobbet och i bilen brast jag i tusen bitar. Sannasplittror överallt. Som tur är så har jag varit förutseende och har redan ett läkarbesök inbokat imorgon = bra timing. Visserligen vet jag inte riktigt om jag är så säker på att såna leder någonstans längre. Men man kan hoppas. Man ska aldrig sluta hoppas. Jag ska aldrig sluta hoppas. Det kommer bli bättre och jag blir åtminstone inte bitter. Än.
3/9 - your faith has got to be greater than your fear.
Jag dricker kaffe och borde städa, men istället ska jag klä mig i mina allra finaste kläder och trippa hem till Petter för att dricka vin. Förhoppningsvis infinner sig även Johan Nicklas och Viktor, kanske tillochmed Bo också, om vi har tur. Jag hade en fin dag på landet och nu har jag fått medicin som förhoppningsvis ska få mig att må bra igen. Om den gör det så håller iallafall jag tummarna för att det inte kommer något nytt efter det här. 2011 känns inte riktigt som mitt år, men jag kan bara hoppas på ett bättre 2012. Hursomhelst ska jag ha en fin lördagkväll och imorgon tänker jag ta bussen ut till Skultuna och kramas med familjen, i synnerhet storebror som fyller år. Over and out.
ps håll tummarna för mig, det kanske hjälper.
2/9 - ya it feels bad now but it's gonna get better. someday.
Det känns liksom som att de dåliga sakerna i livet står med varsin kölapp och bara väntar på att ta sig in. Hinner de bra sakerna ens få någon kölapp, och om de hinner, får de behålla den isåfall eller tränger sig de dåliga sakerna före ändå? Det borde finnas ett slut på allt det här. Men det gör det inte. Inte än. Jag vet att jag har kul ibland också, och jag mår bra till och från, men jag vet alltid att det kommer komma ikapp. Bakhuvudet sover aldrig. Bakhuvudet väntar alltid på fallet. För det kommer komma. Jag kan ju försöka vända det till nyfikenhet istället. Vad kommer hända den här gången? Nu när det känns som att allt som kan hända redan hänt. Det är nästan lite spännande. Jag sätter mig ner och väntar. Rullar tummarna och väntar. Under tiden åker jag ut till mamma på landet och plågar kattungen. Men först väntar polisbesök och annat smått och gott.
